Idag känner jag mig väldigt ensam. Vet såklart att jag inte är ensam, men varför känner man så ändå? Nicke är i Sthlm med en kollega idag, och jag kommer inte ihåg när vi hade en helg tillsammans hela vår lilla familj utan att det var nåt inplanerat. Känner lite att mitt liv går ut på att lägga all min energi och tid på att ta hand om Penny, och missförstå mig rätt nu, klart jag tycker det är underbart att vara med henne. Men det känns som att jag har ändrat HELA mitt liv, och Nicke kanske har ändrat 20 % av sitt. Eller så kanske det helt enkelt är att jag är avundsjuk på honom? Han har sin golf som han tycker om och mår bra av, han ska åka till Sthlm på Summerburst festivalen och bo på hotell (och koppla bort alla tankar på bebis och sova hela nätter i en skön hotellsäng), han ska åka till London med jobbet i fyra dagar i augusti (och igen kunna koppla bort alla tankar på bebis och sova hela nätter i en skön hotellsäng). Och jag kanske oxå hade velat åka till Sthlm idag och gått på stan, suttit på en uteservering i solen, haft det lugnt och skönt. Ingen bebis som ska äta, sövas, underhållas, diskmaskin som ska tömmas, middag som ska planeras, bebis som ska passas så hon inte drar ner blomkrukor, ramlar, slår sig mm mm. Så egentligen tror jag att min ensamhetskänsla bottnar i avundsjuka faktiskt. Kan man ta semester från vardagen som mamma? Eller är det bara pappor som gör det? Och samtidigt får jag dåligt samvete för att jag känner såhär, som att jag är en dålig mamma som känner så, när jag har världens underbaraste Penny hemma som idag har överröst mig med pussar.